Frågor och svar om tester och analyser

Svaren är av generell karaktär och ska ses som exempel. Använd uppgifterna med försiktighet. Naturvårdsverket eller SGI kan inte göras ansvariga för skador eller olägenheter som uppkommit till följd av användning av uppgifter från denna sida.

• Olika sätt att ange dioxinhalter

  Publicerad 22 februari 2016

  I analysprotokoll beträffande dioxiner anges värdena på olika sätt. Vad är det för skillnad på ITEQ, WHO-TEQ, "upper bound" och "lower bound"?

  SGI:s synpunkter

  Dioxin är ett samlingsnamn för en grupp ämnen med likartad sammansättning som förekommer i en mängd varianter (kongener) med varierande toxicitet. Den farligaste kongenen benämns TCDD. För att få ett samlat mått på toxiciteten analyserar man ett antal kongener, dock inte alla. Vanligen mäts 17 stycken. Toxiciteten för de olika kongenerna viktas i förhållande till TCDD med hjälp av TEF-värden (TEF = Toxic Equivalency Factor) och adderas till ett TEQ-värde (TEQ = Toxic Equivalent). Ibland skrivs detta även som TCDD-eq. Vid olika tidpunkter har TEF-värdena reviderats. Oftast används numera de som WHO tagit fram och resultatet brukar då benämnas WHO-TEQ. Ibland förekommer ITEQ som bygger på en äldre uppsättning TEF-värden. Skillnaden mellan resultaten av beräkningsmetoderna beror på sammansättningen av kongener, men ITEQ-värdena är vanligen omkring 10 % högre än WHO-TEQ-värdena.

  När TEQ-värden beräknas kan man välja att endast räkna med de kongener som verkligen har kunnat detekteras. Sådana TEQ-värden benämns "lower bound". Om beräkningarna görs med antagande av att halterna av de kongener som inte detekterats uppgår till samma värde som detektionsgränsen kallas detta för "upper bound". Båda värdena skall normalt anges.

• Utvärdering av hydraulisk konduktivitet från CRS-försök

  Publicerad 22 februari 2016

  Hur kan man utvärdera hydraulisk konduktivitet från CRS-försök?
  
  SGI:s synpunkter

  Hydraulisk konduktivitet uppmäts ofta på laboratorium med ett CRS-försök (CRS=constant rate of strain). Materialet läggs i en behållare med en diameter på 50 mm. Höjden på provet är vanligen ca 20 mm. Därefter belastas provet och deformationen (sättningen) och tiden mäts kontinuerligt. Hur snabbt materialet sätter sig beror på hur snabbt vattnet kan transporteras ut från materialet. Den hydrauliska konduktiviteten kan därför beräknas med utgångspunkt från hur snabbt sättningen sker. Som resultat redovisas ett diagram med den hydrauliska konduktiviteten på ena axeln i logaritmisk skala och deformationen i procent på den andra. I början av försöket (vid små deformationer) är sättningsförloppet ofta stört men vid större deformationer brukar kurvan närma sig en rät linje. Utvärderingen görs genom att anpassa en rät linje till kurvan och där den räta linjen skär axeln med den hydrauliska konduktiviteten avläses värdet. Detta värde representerar då ett obelastat material, ungefär som förhållandena är nära markytan.

  Man kan också i diagrammet se vilken hydraulisk konduktivitet som råder vid en viss deformation. För att uppnå en hydraulisk konduktivitet som är mindre än 10^-9 m/s kan ett material behöva belastas så att det deformeras med en viss procentsats.

  Vidare redovisas ett diagram med deformationen som en funktion av spänningen/trycket. Om provet behöver deformeras kan man då avläsa vilket tryck (vilken last) som behövs för att uppnå deformationen och därmed avgöra hur mycket massor man behöver lägga på det aktuella materialet för att inte en viss hydraulisk konduktivitet ska överskridas.

  Försöken är främst avsedda för finkorniga mineraliska material som är vattenmättade. Tolkning av resultat för material med mycket organiskt material bör göras med försiktighet.