Frågor och svar om täckningar

Svaren är av generell karaktär och ska ses som exempel. Använd uppgifterna med försiktighet. Naturvårdsverket eller SGI kan inte göras ansvariga för skador eller olägenheter som uppkommit till följd av användning av uppgifter från denna sida.

Konstruktioner I Material I Kontroll av genomströmning

Konstruktioner

• Dioxin i sediment i närheten av deponi

  Publicerad 22 februari 2016

  Vi har hittat dioxin i sediment nära en deponi. Är detta vanligt? Kan det komma från deponibränder? En väg skall dras i kanten av en gammal ca 0,5 ha deponi. Vad kan man göra? Övertäckning kommer sannolikt ändå att behövas.

  SGI:s synpunkter

  Det finns inga tidigare erfarenheter. Normalt letar man inte efter dioxiner om man inte har med förbränningsrester att göra. Man vet att det finns dioxiner i vanligt avfall i låga halter. Man vet också att stora mängder dioxiner kan bildas vid deponibränder. Dioxinerna är i regel hårt bundet till partiklar. Det är sannolikt att sedimenten har förorenats av släckvatten.

  Man bör förhindra att partiklar läcker ut från deponin. Schaktning av väg och övertäckning bedöms medföra stora massförflyttningar. Med en så liten deponi bör man överväga om ett borttagande av hela deponin är det mest gynnsamma ur såväl ekonomisk som miljömässig synpunkt.

• Förstärkt dränering vid flack lutning i sadelpunkt

  Publicerad 22 februari 2016

  En verksamhetsutövare har föreslagit att avrinningen förbättras genom att dräneringen vid en sadelpunkt utförs med grövre och därmed mera vattengenomsläppligt material varvid den dränerande funktionen förbättras och snabbare avrinning erhålls. Blir avrinningen tillfredsställande med de åtgärder som föreslagits?

  SGI:s synpunkter

  En minsta lutning på 1:20 rekommenderas vid sluttäckning. Anledningen är att vattenavrinningen ska bli tillfredsställande. En viss säkerhetsmarginal har inkluderats för att mindre sättningar inte ska äventyra avrinningen. Vid höjdpunkter och sadelpunkter är det oundvikligt att lutningen kommer att bli flackare. Med hänsyn till att:

  • området vid den aktuella sadelpunkten är begränsat (ca 30 x 30 m),
  • dräneringen här kommer att utföras med extra grovt material för att öka vattenavrinningen,
  • verksamhetsutövaren har en skyldighet att kontrollera deponins funktion under minst 30 år efter det att avslutning skett,
  • ytan är åtkomlig för justeringar om oförutsedda sättningar eller andra skador skulle uppstå,

  bedöms avrinningen vid sadelpunkten bli tillfredsställande och den föreslagna utformningen bör godtas.

• Utjämningsskiktets tjocklek på hushållsdeponi

  Publicerad 22 februari 2016

  Hur tjockt bör ett utjämningsskikt på en gammal hushållsavfallsdeponi vara?

  SGI:s synpunkter

  Det finns inga fastställda beräkningsmetoder för tjockleken på utjämningsskikt. En lämplig utgångspunkt är 0,5 m, som kan behöva ökas eller minskas beroende på omständigheterna. Ur skyddssynpunkt är det bättre ju tjockare utjämningsskikt man har, men det får heller inte övergå till ren skatteflykt.

• Uttorkning av lera

  Publicerad 22 februari 2016

  Länsstyrelsen har tidigare i ett beslut accepterat att saneringsnivån minst ska bestå av täckning med lågpermeabla massor plus skyddsskikt, 0,5 m av vardera.

  Nu har man fått tillgång till lämpliga leror för sluttäckning och har ändrat sig till täckning med 0,8 meter lera och 10 cm jord där gräs ska sås. Finns det risker för torrsprickor och liknande som gör att det bildas kanaler? Räcker det med 10 cm skikt ovan leran?

  SGI:s synpunkter

  Torrskorpelerans naturliga tjocklek anges vanligen till mellan 0,5–1,5 m. Så långt ned kan leran bli påverkad av väder och vind. Det är bland annat därför som ett tätskikt normalt inte bör ligga närmare ytan än 1,5 m. Här kommer några synpunkter på den tänkta tätningen.

  En meters täckning är egentligen i tunnaste laget. Därför bör inte tjockleken minskas till 0,9 m som föreslagits.

  Leran bör hållas så fuktig som möjligt för att skydda mot uttorkning. Vi bedömer att 10 cm som täckande skikt då är för lite. Ett så tunt skikt torkar lätt ut och det kan medföra lättare uppsprickning av leran men också påverkan på vegetationen så att den torkar ut och det tunnare skiktet kan då lättare eroderas bort.

  Eftersom leran i princip inte kommer att transportera bort något regnvatten kommer all avrinning att ske i det översta lagret. När detta blir vattenmättat avrinner regnvattnet som ytvatten. Speciellt vid långa slänter finns då risk för erosion.

  Vi bedömer därför att 80 cm lera + 20 cm jordlager är ett minimum. Jordlagret bör vara vattenhållande för att gynna växlighet och som skydd mot uttorkning.

  Om det finns "dalgångar" eller andra ställen där mycket vatten kan förväntas rinna bör någon form av erosionsskydd övervägas.

  För att leran ska bli så tät som möjligt bör den bearbetas (knådas) så att den blir plastisk och "går ihop". Det kan ske med t.ex. fårfotsvält.

• Lutning på barkupplag

  Publicerad 22 februari 2016

  Ett barkupplag ska täckas med bentonitmatta och täckjord. Länsstyrelsen har tidigare godkänt konstruktionen. Kan lutningskravet på 1:20 frångås?

  SGI:s synpunkter

  Tunna tätskikt är känsliga för vattentryck som utbildas ovan tätskiktet. För att undvika detta är vattenavrinningen väsentlig. Normalt läggs ett dräneringsskikt ovan tätskiktet och minimilutning 1:20 tillämpas.

  Med tanke på att tätskiktet är tunt riskeras en betydande ökning av vattengenomströmningen om vatten blir stående ovanpå tätskiktet. Avrinningen bör därför vara god och minimilutning mindre än 1:20 bör inte medges.

• Tjäldjup

  Publicerad 22 februari 2016

  En verksamhetsutövare i norra Uppland har föreslagit ett skyddsskikt på 1,0 m. Är det tillräckligt?

  SGI:s synpunkter

  Eftersom bolaget anger att olika typer av tätskikt kan komma att användas utgår vi från att tätskiktet behöver skyddas från tjäle. Något officiellt sanktionerat sätt att räkna tjäldjup finns inte, men en metod som ofta används vid projektering och dimensionering av ledningar finns bland annat i Byggboken, Tjäl- och frostisolering.

  Enligt sidan 14 kan tjäldjupet i norra Uppland för sand och grus beräknas till ca 1,6 m (korrigerat för snödjup) och ca 1,8 meter för väg (snöröjd mark). Beroende på använt material i skyddsskiktet kan värdena korrigeras. För lera och blandjord anges en korrigeringsfaktor på ca 0,7 vilket ger tjäldjup på mellan 1,1 och 1,3 m. Med tanke på att det ofta är oskyddade lägen på en deponi så att vindpinade områden utan snö kan uppstå och att deponin ska vara beständig i ett långt tidsperspektiv bedömer vi att man bör räkna med de övre värdena, dvs. snarare 1,3 m för lera och blandjord och upp mot 1,8 m för sand och grus. Vid något mellanting hamnar man ju på Naturvårdsverkets rekommendation på 1,5 m.

  Ytterligare information om hur materialvalet kan påverkar tjäldjupet framgår av rapport "Utformning av skyddsskikt – Beständighet" (Värmeforsk rapport 1171) som kan laddas ned kostnadsfritt från Värmeforsks hemsida (numera Energiforsk).

   

• Täckning av farligt avfall

  Publicerad 22 februari 2016

  Vid en deponi för farligt avfall avser man att förändra täckningen från nuvarande konstruktion med lutning 1:3:

  Täckjord	1,0 m
  Dräneringsgrus	0,3 m
  Bentonitmatta Bentonit / stenmjöl	0,1 m
  Bentonitmatta Dräneringsgrus	0,1 m
  Syntetiskt geomembran	1,5 mm

  till en ny släntkonstruktion med lutning 1:3:

  1,5 m täckjord	1,5 m
  Syntetisk geodrain Bentonitmatta Syntetiskt geomembran	1,5 mm

  Bolaget har beräknat att den nya konstruktionen klarar gällande krav på genomströmning (5 liter per kvadratmeter och år). Kommentarer?

  SGI:s synpunkter

  Den tidigare täckningen utnyttjar en tätskiktskonstruktion i form av en sandwich-konstruktion som förenar den goda kvalitetssäkring man erhåller när det gäller bentonitmattor med den robusthet som erhålls med ett något tjockare lager av bentonit/stenmjöl. Under tätskiktet finns ett lager dräneringsgrus och ett syntetiskt geomembran som gör det möjligt att kontrollera att bentonittätningarna är täta (om dräneringsgruset ansluts till kontrollbrunnar där eventuell vattenavrinning ovan geomembranet kan kontrolleras). Vidare består konstruktionen av mycket beständiga material med undantag för bentonitmattornas geotextilier.

  Bolagets beräkningar av genomströmningen bedöms rimliga. Genomströmningen kommer med all sannolikhet att understiga 5 liter per kvadratmeter och år. Den nya utformningen kommer dock att bli betydligt mindre robust och möjligheten att kontrollera tätskiktet försvinner. En syntetisk geodrain är betydligt mindre beständig än en dränering med dräneringsgrus varför dräneringsgrus är att föredra.

  Med tanke på att:

  • antalet tätande skikt minskas från fyra till två,
  • den sammanlagda tjockleken på tätande lager minskas från ca 120 mm till ca 15 mm,
  • ett lager (dräneringslager) tas bort helt och möjligheten att kontrollera tätskiktets funktion försvinner,
  • genomströmningen kommer att öka (om än från en utomordentligt låg nivå),
  • kvarvarande dräneringslager kommer att få en sämre beständighet,

  kan man knappast anse att "ändringen är mindre och inte innebär att en olägenhet av betydelse för människors hälsa eller för miljön kan uppkomma" (förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd 5 §). Åtminstone bör man kontrollera gällande tillståndsbeslut, den utförda miljökonsekvensbeskrivningen och under vilka övriga förutsättningar som tillståndet har givits.

  Sammanfattningsvis bedöms den nya utformningen uppfylla deponeringsförordningens genomströmningskrav, men konstruktionen blir mindre robust, mindre beständig och kontrollmöjligheten tas bort. Förändringen bedöms vara ganska omfattande och strategin för skyddet förändras varför förändringen sannolikt kräver en ny tillståndsprövning.

• Schaktning för att minska deponiareal

  Publicerad 22 februari 2016

  En mindre deponi innehållande "allt möjligt" skall sluttäckas. Verksamhetsutövaren avser att schakta ihop avfallet för att på så sätt minska deponins yta och därmed förenkla avslutningen. Är detta tillrådligt? Vad händer med gasbildningen? Behöver avfallet kompakteras?

  SGI:s synpunkter

  Att schakta ihop en deponi är i regel en god ide. Den yta som avfallet upptar minskar och därmed minskar lakvattenbildningen. Deponin kan också i regel ges en bättre utformning med släntlutningar som ger bättre avrinning. När avfallet grävs om kommer det att luftas och omblandas. Under en kort tid blir nedbrytningen då aerob och gasbildningen minskar. Efter relativt kort tid kommer dock syret att ta slut och då kan gasbildningen öka jämfört med de ursprungliga förhållandena. Dels kan gammalt avfall som legat torrt bli vått, dels kan den aeroba nedbrytningen öka temperaturen, vilket kan gynna den efterföljande anaeroba gasbildningsprocessen. Detta i sin tur kan leda till ökade sättningar.

  Några saker att tänka på:

  • Kontrollera att inte eventuell förorenad jord under det avfall som schaktas bort exponeras på ett olämpligt sätt.
  • Kompaktering är lämpligt för att minska framtida sättningar.
  • Sättningsmätningar bör utföras så att inte tätskikt läggs på för tidigt. Speciellt om utfyllnader görs ojämnt, t.ex. om tidigare hålor, slambassänger eller svackor fylls igen, eller om deponin innehåller olika avfall med olika förutsättningar för nedbrytning. Beroende på avfallets sammansättning och ålder, hur det tidigare lagts upp, utfyllnadernas tjocklek m.m. kan det ta bortåt 10 år eller till och med längre innan det är lämpligt att utföra det slutliga tätskiktet.
  • I avvaktan på att sättningarna skall utbildas kan det vara lämpligt att påbörja arbetet med utjämningsskikt och att samla in och lagra material som behövs för dränerings-, tät- och skyddsskikt.
  • Omgrävningar medför ofta luktproblem.

   

• Etappvis utläggning av skyddsskikt

  Publicerad 22 februari 2016

  En verksamhetsutövare har i dagsläget ont om material till skyddsskiktet och vill därför i en första etapp lägga ut tätskikt av leriga massor, dräneringsskikt och ca 3 decimeter skyddsskikt. Skyddsskiktet avses därefter ökas på till minst en meter efterhand som massor finns tillgängliga. Finns det en risk att tätskiktet torkar ut med sprickbildning som följd?

  SGI:s synpunkter

  Tre decimeter skyddsskikt bedöms ge ett relativt bra skydd mot uttorkning. Det är då viktigt att det dränerande lagret har sådan tjocklek och kapillära egenskaper att inte vatten från tätskiktet kan stiga kapillärt till skyddsskiktet och avdunsta därifrån. Skulle långvariga torrperioder uppkomma är det lämpligt att mäta fukthalten i övre delen av tätskiktet. Skulle tätskiktet tendera att torka ut kan man överväga bevattning av området.

• Granskog på deponi för inert avfall

  Publicerad 22 februari 2016

  Kan man plantera granskog på en avslutad deponi för inert avfall?

  SGI:s synpunkter

  Det bör gå bra. Den totala lakbarheten och det totala föroreningsinnehållet i avfallet samt ekotoxiciteten i lakvattnet skall vara obetydliga. Det finns därför inga krav på hur deponier för inerta avfall skall täckas. I regel finns inga tätskikt eller andra komplicerade konstruktioner som behöver skyddas mot t.ex. rotnedträngning eller erosion.

  Deponier för farligt och icke-farligt avfall har krav på maximal genomströmning. Täckningskonstruktionerna blir därmed komplicerade. Träd och större buskar kan ge upphov till rotpenetration. Erosionen kan öka genom rotvältor eller genom att undervegetationen dör. Därför bör större träd och buskar undvikas när det gäller deponier för farligt och icke-farligt avfall.

• Sluttäckning utan dräneringsskikt

  Publicerad 22 februari 2016

  En verksamhetsutövare föreslår en deponitäckning bestående av ca 25 cm bentonitblandad sand som uppkommer som rest vid en industri. Bentonitsanden uppges ha en hydraulisk konduktivitet på 10^-9 m/s. Över detta planerar man att lägga 1,3 m skyddsskikt men inget dränerande skikt. Är det tillräckligt?

  SGI:s synpunkter

  Genomströmningen kan som vanligt beräknas med Darcys lag:

  q=KI där q är flödet (m³/(m²*s)), vanligen förkortat till m/s, (Darcyhastigheten)

  Eftersom det inte finns något dräneringslager kan gradienten inte sättas till =1. Den maximala gradienten uppstår om det regnar så mycket att grundvattenytan ovanför tätskiktet når upp till täckningens överyta. Gradienten blir då:

  (0,25m+1,3m)/0,25m = 6,2

  Så hög kommer vattennivån inte att vara, i vart fall inte under hela året. Hur hög grundvattenytan kommer att vara kommer bland annat att bero på nederbörd, avdunstning, lutningsförhållanden och hur genomsläppliga materialen i skyddstäckningen är. En rimlig bedömning är att en grundvattenyta skulle kunna utbildas ca 0,5 m över tätskiktet. Då erhålls gradienten:

  (0,25m+0,5m)/0,25m = 3

  Flödet blir då

  q=KI=3*10^-9 m/s eller omräknat 95 mm/år

  Med de gjorda antagandena uppfylls inte kravet i deponeringsförordningen (31 §) för deponier för icke-farligt avfall.

  I själva verket kan man räkna ut att gradienten får vara högst 1,6 vilket innebär att grundvattenytan över tätskikt genomsnittligt får ligga högst 15 cm över tätskiktet i det aktuella fallet.

  Naturvårdsverket rekommenderar att skyddsskikt och dräneringsskikt tillsammans bör vara minst 1,5 m. Det är inte lagstadgat, men om man vill använda tunnare skyddsskikt bör verksamhetsutövaren redovisa beräkningar eller andra argument för detta. Rekommendationen har givits med tanke på framför allt skydd mot tjäle och rotnedträngning. Hur djupt tjälen tränger ned är beroende av var i Sverige deponin är belägen och inte minst vilka material som används vid täckningen. Hur materialvalet påverkar tjäldjupet framgår av rapport " Utformning av skyddsskikt – Beständighet" (Värmeforsk rapport 1171)

  som kan laddas ned kostnadsfritt från Värmeforsks hemsida.

  På senare tid har man också konstaterat att uttorkning av tätskiktet kan medföra en försämrad funktion. En orsak kan vara att vatten sugs kapillärt mot täckningens överyta där det avdunstar. En annan orsak kan vara att temperaturskillnader orsakar fuktvandring (en stor del av året är det varmare i deponin än i omgivningen och fukten söker sig mot kallare ytor). Ett dräneringslager utgör ett kapillärbrytande skikt som bryter vattnets transportväg. Samtidigt är det viktigt att undvika skorstenseffekter i dränlagret som kan ventilera bort vatten från tätskiktet. Syret skulle också kunna medföra metangasoxidation i dräneringsskiktet vilket kan höja temperaturen och öka uttorkningen.

  Sammanfattningsvis:

  • Dräneringslager rekommenderas fortfarande, men bör förses med någon typ av vattenlås eller annan konstruktion för att förhindra att syre tranposteras via dräneringen.
  • Om dräneringslagret tas bort måste tätskiktet göras tätare för att kompensera för en ökad gradient.
  • Skyddsskikt och dräneringslager bör uppgå till minst 1,5 m om inte verksamhetsutövaren kan visa att det räcker med ett tunnare lager. (I norra Sverige kan mer än 1,5 m behövas).

  Större omsorg bör ägnas sluttäckningen när det gäller konstruktionsutformning och materialval med tanke på påverkan av tjäle och uttorkning.

• Lämplig vegetation på en sluttäckt deponi

  Publicerad 22 februari 2016

  Vilken vegetation är lämplig på sluttäckta deponier?

  SGI:s synpunkter

  Det finns inga regler eller anvisningar. Utomlands, speciellt i USA, är det vanligt att deponierna besås med gräs som sedan klipps regelbundet.

  Vår bedömning är att gräs och ängsmark är lämpliga för sluttäckta deponier. Buskar och träd bör undvikas. Skälen till detta är följande:

  • Träd och buskar kan medföra rotnedträngning som kan skada tätskiktet.
  • Träd kan ge upphov till rotvältor som kan försämra skyddsskiktets funktion.
  • Träd och buskar med täta bladverk och kronor kan minska ljuset vid markytan så att undervegetationen dör. Det finns då ingen finmaskig rotfilt vid markytan som kan förhindra erosion vid häftiga regn.
  • Det är lätt att inspektera och upptäcka oförutsedda sättningar, vattensamlingar, erosion m.m. Ytan är lätt åtkomlig med maskiner vilket gör det lätt att komplettera skyddstäckningen om detta skulle behövas.

  Nackdelarna är följande:

  • Gräset måste klippas eller slås för att hålla undan sly och träd. (i viss mån bör marken kunna användas som betesmark, men det behövs tillsyn så att djuren inte orsakar för stora skador på vegetationen och viss röjning av sly bedöms ändå behövas).
  • Det kan vara svårare att passa in deponin i omgivningen.

  Sammantaget bedöms gräs eller ängsmark utgöra det bästa alternativet. En viss tillsyn som får anpassas efter omständigheterna bedöms alltid behövas.

• Landskapsmodellering på gammal deponi med jungfruliga massor

  Publicerad 22 februari 2016

  På en gammal deponi som slutade att användas i slutet av 1970-talet avser man att göra en täckning och en landskapsmodellering med rena jungfruliga massor från ett byggprojekt i närheten. Deponin är tidigare täckt med ett jordlager, men något tätskikt har inte utförts. De planerade lutningarna kommer att bli mellan 1:20 och 1:3 och inom vissa områden kommer deponins höjd att öka med omkring 8 m. Deponin som innehåller både hushållsavfall och industriavfall ligger i en sänka med gyttja, lera och morän. Flera undersökningar har utförts och provtagningar och analyser genomförs enligt ett kontrollprogram. Deponin bedöms idag inte orsaka någon oacceptabel föroreningsspridning. Kan de planerade åtgärderna medföra några risker?

  SGI:s synpunkter

  Deponin är belägen i en svacka med gyttja, lera och morän, fyllnadshöjden är ganska stor och slänterna blir på sina ställen branta. Ett utlåtande från en erfaren geotekniker bör därför inhämtas beträffande risken för att de ökade belastningarna som fyllningen medför kan förorsaka ras eller skred i undergrunden eller sättningar som kan skada ledningar som behövs för att avleda ytvatten. Bedömningen bör innefatta såväl slutliga förhållanden som temporära förhållanden som kan uppkomma under byggnadstiden.

  Den ökade belastningen kan orsaka en sammanpressning av avfallet och en utpressning av lakvatten. Detta kan framför allt ske under byggnadstiden och en kortare tid därefter. Med tanke på den underliggande gyttjan och leran bedöms det vatten som kan pressas ut i huvudsak avrinna från området som ytvatten. En daglig okulär kontroll av och mätning av konduktivitet av ytvattnet bör utföras och dokumenteras under byggnadstiden. Om konduktiviteten ökar påtagligt bör även de övriga parametrar enligt kontrollprogrammet analyseras. Syftet med kontrollen och mätningarna är att snabbt få en indikation om föroreningarna i ytvattnet ökar. Då finns det möjligheter att vidta åtgärder för att förhindra föroreningsspridning om det skulle behövas

  Fyllningen avses utföras med jungfruliga massor och kan förväntas minska lakvattenbildningen på sikt. Efter som jungfruliga massor avses användas bedöms möjligheten till framtida förbättringar av täckningen vara bättre efter vidtagna åtgärder än under nuvarande förhållanden. Deponin ges en bättre form med avseende på avrinningen på ytorna och rena fyllningsmassor finns på plats som kan användas för skyddsskikt m.m.

  Det är naturligtvis också viktigt att försäkra sig om bra rutiner så att inte förorenat material medvetet eller av misstag tillförs deponin.

  Under förutsättning att stabiliteten är tillräcklig och att man kontrollerar att ingen oförutsedd föroreningsspridning sker under byggnadstiden bedöms fördelarna med den föreslagna täckningen klart överväga eventuella nackdelar.

• Temporär täckning med bentonitmatta

  Publicerad 22 februari 2016

  En verksamhetsutövare planerar att lägga ut en bentonitmatta som tätskikt på en deponi. Bentonitmattan kommer omedelbart att täckas med dränering och ytterligare massor, totalt ca 0,5 m. Därefter kan det ta många år innan sluttäckningen tillförs ytterligare material och skyddstäckningen uppnår sin slutliga tjocklek, minst 1,5 m inklusive dräneringsskikt. Är detta tillvägagångssätt lämpligt?

  SGI:s synpunkter

  För att en bentonitmatta skall bli tillräckligt tät måste bentoniten svälla under ett visst mottryck. Därför måste bentonitmattan så snart som möjligt påföras ett 0,3 till 0,5 m tjockt lager med lämpliga massor. Detta skall normalt göras inom 24 timmar. De ytterligare massor som påförs har till uppgift att skydda tätskiktet, i det här fallet bentonitmattan, mot framför allt frost, uttorkning och rotnedträngning. Även om buskar och sly kan hållas efter under byggnadstiden ger inte ett 0,5 m tjockt lager tillräckligt skydd mot vare sig frost eller uttorkning, särskilt inte om lagret utgörs av grovt dränerande material. Upprepade cykler av frysning och tining eller uttorkning och vätning kan försämra bentonitmattans funktion. Därför är det fördelaktigt om skyddstäckningen kan slutföras inom några månader. Det är bättre att dela upp ytan i mindre etapper som kan avslutas snabbt än att stora ytor ligger utan ordentlig skyddstäckning under flera år.

  Plastgeomembran behöver skyddas mot solljus och bör också täckas med annat material utan onödigt dröjsmål. Plastgeomenbran är dock inte känsliga för frost och uttorkning på samma sätt som en bentonitmatta och därmed kan man också vänta längre med att färdigställa skyddstäckningen.

• Undantag från kravet på sluttäckning vid branta slänter

  Publicerad 22 februari 2016

  En verksamhetsutövare skall sluttäcka en deponi som inom några områden har mycket branta slänter. Man har bedömt att kostnaderna för dessa områden kan bli höga samtidigt som det kan bli svårt att konstruera sluttäckningen så att den blir långsiktigt beständig. Genom att täckningen på övriga ytor beräknats bli tätare än 50 mm per år bedöms den genomsnittliga lakvattenbildningen räknat över alla deponiytorna bli mindre än 50 mm per år. Behövs ett undantag för sluttäckning av de aktuella slänterna och kan man i så fall ge bevilja ett sådant undantag?

  SGI:s synpunkter

  Kravet på sluttäckning i 31 § förordningen om deponering av avfall är formulerat enligt följande:

  "Sluttäckningen skall vara så konstruerad att mängden lakvatten som passerar täckningen inte överskrider eller kan antas komma att överskrida 5 liter per kvadratmeter och år för deponier för farligt avfall och 50 liter per kvadratmeter och år för deponier för icke-farligt avfall."

  Eftersom lagstiftningen inte anger att det skulle röra sig om ett genomsnitt eller att det är fråga om en lakvattenmängd som motsvarar de angivna värdena, bedömer jag att lagstiftningen bör tolkas så att täthetskravet i princip gäller varje kvadratmeter av täckningen och att det därmed behövs ett undantag enligt andra stycket 31 §.

  Enligt andra stycket 31 § kan undantag eller avsteg medges om det kan ske utan risk för skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. En tolkning av detta är att skador eller olägenheter inte uppstår om den totala skyddsnivån är lika bra eller bättre än vad som skulle varit fallet om deponin varit "normal" och lagens krav uppfyllts. Exempelvis kan skyddsnivån bli lika bra eller bättre genom att olika kompensatoriska åtgärder vidtas, genom att det aktuella avfallet ger betydligt minde föroreningar än ett normalt avfall eller genom att de platsspecifika omständigheterna är sådana att undantag inte påverkar några skyddsvärden.

  Verksamhetsutövaren bör redovisa:

  • Effekter på hälsa och miljö med täckning.
  • Kostnader för alternativet med täckning.
  • Effekter på hälsa och miljö utan täckning.
  • Kostnader för alternativet utan täckning.

  Redovisade effekter och kostnader bör omfatta både ett kort och långt tidsperspektiv. Möjligheterna av och kostnaderna för att flacka ut slänten bör också redovisas.

  Enligt vår mening behöver man också veta kostnaderna för att täcka slänten om den haft normala lutningar och bedöma om merkostnaden som den branta lutningen medför är orimlig (om slänten varit normal hade det ju aldrig varit någon diskussion om att slopa täckningen). Det är ju inte meningen att en verksamhetsutövare skall slippa billigare undan för att en deponi är felaktigt skött.

Material

• Glaskross som dräneringsmaterial

  Publicerad 22 februari 2016

  Vilka erfarenheter finns av krossat glas som dräneringsmaterial?

  SGI:s synpunkter

  Svensk Glasåtervinning AB har gjort en kvalitetsspecifikation för glaskross daterad 2006-05-02. Lakförsök har utförts för glaskrossfraktionen 0-10 mm. Krossglaset består i huvudsak av glasskärv, men med glaset följer vissa beståndsdelar som i huvudsak härrör från förbrukade förpackningar, t.ex. rester av pappers- och plastetiketter och av metall- och plastkapsyler samt spår av före detta innehåll som häftat vid förpackningarnas innerytor och av andra material som tillförts glasinsamlingen genom felinkast av konsumenterna. Utlakningen ligger i medeltal under de gränsvärden i NFS 2004:10 som gäller för inert avfall med ett undantag, gränsvärdet för fluorid vid L/S = 0,1. Den uppmätta lakningen uppgick till 6,3 mg/l (gränsvärdet är 2,5 mg/l). En orsak kan vara att fluorid används i vissa konstglas, typ frostat glas. Sådant glas bedöms vara en mycket liten andel av glaset men kan vid relativt få provtagningstillfällen, i det här fallet 6 st, få oproportionerligt stort utslag.

  Enligt muntlig kontakt med Svensk Glasåtervinning har ytterligare provning utförts utan att förhöjda fluoridvärden noterats, men kvalitetsspecifikationen har inte uppdaterats.

  Den hydrauliska konduktiviteten har uppmätts i laboratorium till 4*10^-5 m/s (motsvarar finsand) vid densiteten 1,74 ton /m³ och till 1,4*10^-4 m/s (motsvarar mellansand) vid densiteten 1,55 ton/m³ vilket motsvarar 90 % av tung laboratoriestampning (modifierad proctor). Den relativt låga hydrauliska konduktiviteten i förhållande till kornstorleken kan dels bero på nedkrossning vid försöken, dels på den flisiga kornstrukturen. Eftersom glas är ett relativt sprött material bör man undvika intensiva överfarter med maskiner eller annat som kan orsaka nedkrossning.

  Krossglaset har provats praktiskt vid Atleverket i Örebro. Där upptäcktes inga höga fluoridhalter. Glaskrosset har delvis hårda glatta ytor och det har en tendens att "rinna undan" när man lägger ut det eller kör på det. Det kan alltså vara bekymmer med att lägga ut skikt av glaskrosset i branta lutningar, men det bör inte vara några större problem att använda det i ledningsgravar eller liknande.

  Glaskrosset är ju mycket skarpkantat och det bör man tänka på i samband med användning av tunna geomembran.

  Bedömningen är att det inte är några miljömässiga problem att använda glaskross i bottenkonstruktioner och sannolikt inte heller i täckningar över tätskiktet om det inte finns något i omgivningen, t.ex. en dricksvattentäkt i omedelbar anslutning till anläggningen, som gör att man bör se upp med utsläpp av fluorid.

• Dränering i sluttäckning med dränmatta

  Publicerad 22 februari 2016

  Det blir allt vanligare att man vill installera dränmattor som dräneringsskikt ovan tätskiktet. Vilka beräkningar ska göras för att se om dränmattorna klarar uppställda krav? Låt oss ta ett exempel: 125 m släntlutning (lutning ca 1:5), 750 mm årlig nederbörd och en IFA-deponi (50 l/m² och år).

  Vilka beräkningar ska göras för att se om en dränmatta klarar detta?

  SGI:s synpunkter

  Till att börja med får man titta på vilken last mattan är utsatt för. Materialet i sluttäckningen kan i vått tillstånd väga upp till 2 ton per kubikmeter. Med 1,5 m täckning kan trycket därmed bli ca 3 ton per kvadratmeter eller ca 30 kilopascal (kPa).

  I det aktuella fallet ger tillverkaren uppgifter om flöden vid olika last, bland annat för 20 och 50 kPa. Skillnaden vid olika laster är inte så stor. Om vi för säkerhets skull väljer 50 kPa anger tillverkaren:
  1,03 l/m*s för den hydrauliska gradienten 1,0 och
  0,24 l/m*s för den hydrauliska gradienten 0,1.

  (Lägg märke till att förhållandena inte kan jämföras med Darcy's lag eftersom strömningshastigheten i en matta vid stora gradienter inte är laminär vilket medför mycket större strömningsmotstånd.)

  Om man vill kan man rita ett litet diagram av flödet som funktion av gradienten (går snabbt att skissa för hand).

  Släntlutningen 1:5 motsvarar en hydraulisk gradient 0,2.
  Vi kan skatta kapaciteten till ca 0,3 l/m*s (försiktig skattning).

  Detta kan jämföras med ett vanligt dräneringsskikt där man får flödet med hjälp av Darcy's lag:
  Q =A*q = A*k*I (m³/s)

  Om det dränerande skiktet är 0,3 m får man per meter:
  Q = 0,3*k*0,2 = 0,06*k.

  För några olika k-värden fås
  k= 10^-4 m/s (ungefär sand) ger 0,006 l/m*s
  k= 10^-3 m/s (ungefär grovsand – fingrus) ger 0,06 l/m*s
  k= 10^-2 m/s (ungefär grus) ger 0,6 l/mm*s

  Hur mycket måste då kunna transporteras? Det absolut värsta scenariot är att skyddsskiktet är helt vattenmättat och att det fortsätter regna. Flödet genom skyddsskiktet blir då enligt Darcy igen:
  Q= q*a = A*k*I (m³/s)

  I sätts till 1 (vertikalt flöde). För en 125 m lång slänt får man då per meter:
  Q= 125 *k *1 (m³/m*s)

  Om skyddsskiktet består av sandig morän (ungefär k=10^-7) får man 0,012 l/m*s.
  Om skyddsskiktet består av sandig grusig morän (ungefär k=10^-6) får man 0,12 l/m*s.

  Vi kan således konstatera att den föreslagna mattan har ungefär samma storleksordning på kapacitet som en 0,3 m dräneringsskikt av grus och att det är tillräckligt för en 125 m lång slänt med ett ganska genomsläppligt material. Ändå har vi gjort en rad konservativa antaganden:

  • Större jordtryck på mattan än vad som kan förväntas.
  • Försiktig skattning av kapaciteten i mattan.
  • Ingen del av nederbörden försvinner ner genom tätskiktet.
  • Ingen utjämnande (magasinerande) effekt i skyddsskiktet.

  De hydrauliska egenskaperna är således OK men...

  Hur beständigt är materialet? Konstruktionen består ju i princip av två geotextiler med "distansklossar" emellan. Man brukar räkna med något eller några hundra år när det gäller täthet. I det här fallet ska ju textilierna och distansklossarna vara hela samtidigt som de ska ta upp en last (jordtryck). Hur ser kapaciteten ut om hundra år? När materialet brutits ned återstår i princip ingen transportkapacitet alls. Tills man kan få godtagbara besked rekommenderas naturliga material som grus och sand.

  Det är också viktigt att friktionsvinkeln mot angränsande material är tillräckligt stor så att inte glidning mellan olika skikt uppstår.

• Aska och slam i vegetationsskikt

  Publicerad 22 februari 2016

  Vårt tekniska bolag håller på med sluttäckning av kommunens avfallsupplag. De har önskemål om att blanda biobränsleaska med avloppsslam och använda detta som vegetationsskikt. Syftet med blandningen är att göra slammet mer stabilt och lättare att lägga ut. Avloppsslam tas emot och mellanlagras på avfallsupplaget sedan många år tillbaka. Mottagna mängder uppgår till ca 900 ton/år. Biobränsleaska har ännu inte tagits emot. Mängden uppskattas till ca 50-100 ton per år. Finns det några risker/nackdelar med att blanda avloppsslam med biobränsleaska? Finns det risk för ökad urlakning av t.ex. metaller om man blandar slam och aska jämfört med att hantera dem var för sig?

  SGI:s synpunkter

  Blandningar av bioaska och slam används i regel som tätskikt. Eftersom materialet då får låg genomströmning blir även utlakningen av olika ämnen, som då sker från ytan av tätskiktet, låg (utlakningen kan dock under ett antal inledande år vara hög). Om materialet används som täckskikt eller vegetationsskikt blir genomströmningen mycket större och det finns risk för utlakning av framför allt kväve men även av metaller. Utan att veta mer om askan och slammet och blandningsförhållandena, är det svårt att ge några klara besked. Om upplaget är beläget inom områden med grus och sand bör man vara extra försiktig så att inte grundvattnet påverkas på ett oacceptabelt sätt. Man bör inte använda aska-slam så högt upp i sluttäckningskonstruktionen utan närmare undersökningar av utlakningen. Det är också lämpligt att man gör en mindre provyta och tar prover på det vatten som avrinner, för att få bättre kunskap om hur utlakningen verkligen blir innan blandningen används i full skala.

  Slam från avloppsreningsverk som används över tätskiktet vid en täckning bör vara väl komposterat.

• Krom i täckmassor

  Publicerad 22 februari 2016

  En verksamhetsutövare har använt kromhaltigt material i ett skyddsskikt ovanför tätskiktet. Halterna av krom ligger kring 10 gånger MKM. Dessutom finns ytterligare metaller. Ytvatten i anslutning till upplaget uppvisar i senaste rapporten en kromhalt på 61 µg/l och har tidigare varierat mellan ca 50 och 110 µg/l. Verksamhetsutövaren har föreslagit att skyddsskiktet påförs ytterligare 20 cm vegetationsskikt. Är detta en tillräcklig åtgärd?

  SGI:s synpunkter

  En halt som är 10 gånger MKM kan inte anses acceptabelt utan måste åtgärdas. Man bör tänka på att MKM-värdena är satta med tanke på enskilda ämnen och inte med tanke på synergieffekter som kan uppstå när flera föroreningar finns närvarande samtidigt. Preliminärt bedöms dock materialet inte utgöra farligt avfall.

  Halten krom i ytvattnet är också hög. Som jämförelse kan nämnas att utlakningen från ett avfall i ett inledningsskede (det så kallade C₀-värdet) inte får vara högre än 100 µg/l om avfallet ska få deponeras på en deponi för inert avfall. Med utgångspunkt från antagandet att kromet i ytvattnet har lakats ut från täckskiktet skulle materialet inte kunna deponeras på en deponi för inert avfall, utan behöva täckas med en säkerhetsnivå som minst motsvarar avfall i en deponi för icke-farligt avfall (max genomströmning av 50 liter per kvadratmeter och år). Sannolikt skulle en regelrätt lakning av materialet ge ett C₀-värde som är betydligt högre än vad som uppmätts i ytvattnet.

  Med hänsyn till detta bedöms 20 cm vegetationsskikt inte vara tillräckligt. Med nuvarande kunskaper är det rimligt att kräva en täckning av materialet med en säkerhet som motsvarar minst den för en deponi för icke-farligt avfall.

  Vid en beräkning av platsspecifika riktvärden kan man se vilka faktorer (hudkontakt, inandning av damm, intag av dricksvatten, effekter på markmiljön, m.m.) som blir styrande för MKM-värdet. Det kan ge ytterligare underlag för att avgöra om det är möjligt att sänka kraven på täckningen av materialet under nivån för icke-farligt avfall.

  Kromhalten i ytvattnet är så hög att det motsvarar tillståndet "allvarligt" (NV rapport 4918 bilaga 4 tabell 4 eller 5). Detta bör därför inte släppas till recipient utan behandling, om inte en miljökonsekvensbeskrivning visar att förhållandena (utspädning, skyddsvärde, känslighet, m.m.) är sådana att det kan ske utan oacceptabel olägenhet.

   

• Förorenade massor som konstruktionsmaterial vid miljöförbättrande åtgärder på gammal deponi

  Publicerad 22 februari 2016

  En verksamhetsutövare avser att använda förorenade massor för att göra miljöförbättrande åtgärder på delar av en gammal deponi. Deponeringen upphörde för lång tid sedan och förordningen om deponering av avfall är inte tillämplig. Deponin är klassad i MIFO klass 2, men några förelägganden om undersökningar eller sanering har inte lämnats, utan föreslagna åtgärder är ett frivilligt åtagande från verksamhetsutövaren. Åtgärderna består i huvudsak av att utjämna svackor och plana ut för branta slänter. När deponin fått rätt kontur avser man att lägga ut ett 0,4 m tjockt vegetationsskikt så att vegetationen kan öka avdunstningen och förhindra erosion.

  Konsulten har använt riktvärdesmodellen för att beräkna platsspecifika kriterier för föroreningshalterna i de material som avses användas som utjämning och har då exempelvis bortsett från kravet på skydd av markmiljön. Är detta godtagbart?

  SGI:s synpunkter

  Lätt förorenade massor kan vara utmärkta massor för att ge ett upplag lämplig utformning och för att tjäna som underlag för tätskikt. I det här fallet avses inte något tätskikt läggas ut och konsulten har därför använt beräkningsmodellen för platsspecifika riktvärden för förorenad mark för att ta fram riktvärden för det material som ska användas. Att bortse från eller i vart fall modifiera kravet på skydd av markmiljön är rimligt. Markmiljön är redan kraftigt störd i de befintliga avfallsmassorna och 0,4 m vegetationsskikt är fullt tillräckligt för att säkerställa den vegetation som behövs för avdunstning och erosionsskydd.

  När kravet på skydd av markmiljön tas bort visar beräkningsresultaten mycket höga riktvärden för vissa metaller. Vissa riktvärden kan bli så höga att de till och med överskrider gränsen för farligt avfall enligt de bedömningsgrunder som finns för förorenade massor. Beräkningsvärdena kan därför inte okritiskt antas, utan resultaten måste värderas och vid behov justeras. Detta har konsulten också gjort bland annat med tanke på att minska mängderna av utfasningsämnen, att flera föroreningar förekommer samtidigt, gränser för farligt avfall, och hög vattenlöslighet/risk för lukt. Det är lämpligt att använda riktvärdesmodellen på detta sätt som ett bland flera underlag för bedömningar av kriterier för det material som ska användas. En annan fördel är att man av beräkningsresultaten också kan se vilka exponeringsvägar som blir styrande, vilket är till stor hjälp vid bedömningarna.

  Konsulten har också med ledning av beräknad infiltration, maximala totalhalter i materialet och Kd-värden beräknat vilken utlakning massorna förväntas ge upphov till. Dessa värden bör ställas i relation till den föroreningsmängd som lakas ut från den befintliga deponin. För att få säkrare bedömningar kan laktester utföras på den förorenade jorden. Sannolikt blir dock påverkan på lakvattnets beskaffenhet mycket liten eftersom metaller vanligen fastläggs effektivt och organiskt material bryts ned i avfallsmassorna.

  För att bedöma lämpligheten av föreslagna åtgärder bör riskerna värderas dels för det fall åtgärderna genomförs, dels för ett 0-alternativ (i detta fall att inga åtgärder vidtas). Denna sista bit saknas i verksamhetsutövarens anmälan, men i övrigt bedöms de genomförda beräkningarna ge ett gott underlag för beslut.

  En viktig aspekt är också om föreslagna åtgärder försvårar eventuella ytterligare framtida saneringsåtgärder om de nu föreslagna åtgärderna skulle visa sig vara otillräckliga. I det här fallet skulle i så fall vegetationsskiktet behöva schaktas bort och tätskikt och skyddstäckning påföras. Kostnaden för att ta bort vegetationsskiktet bedöms som mycket måttliga i sammanhanget. Innan utläggning av ett skyddsskikt skulle deponin under alla omständigheter behöva ges rätt utformning och rätta lutningar. Att utnyttja jungfruliga massor under ett tätskikt för detta ändamål skulle sannolikt ge betydligt större påverkan på miljön än att använda de lätt förorenade massorna. I det här fallet bedöms föreslagna åtgärder snarare underlätta eventuella framtida åtgärder (genom att deponin ges rätt utformning) än försvåra dem.

   

• Förorenade massor (KM- och MKM-massor) som konstruktionsmaterial vid miljöförbättrande åtgärder på gammal deponi

  Publicerad 22 februari 2016

  Schaktning planeras inför byggnation inom ett tidigare förorenat område. Området har sanerats ned till MKM- värdena. Massor med lägre värden än MKM föreslås användas för att förbättra täckningen av en gammal deponi. De översta 30 centimetrarna föreslås utgöras av material som underskrider KM-värdena. Är detta OK?

  SGI:s synpunkter

  För att massorna ska kunna läggas på den gamla deponin krävs att det finns ett behov av att förbättra täckningen på deponin och att de föreslagna massorna ersätter material som annars skulle behövt användas. I annat fall är placeringen av massorna på deponin att betrakta som ett bortskaffningsförfarande, dvs. som deponering.

  När det gäller direkta exponeringsvägar t.ex. oralt intag, hudkontakt och inandning av damm, bör massor som underskrider MKM-värdena vara tillräckligt säkra att användas för skyddstäckning. En täckning närmast markytan med massor som uppfyller KM-värdena förbättrar säkerheten. Mark- och miljööverdomstolen (tidigare Miljööverdomstolen) har i flera domar slagit fast att en deponi är ett område som kräver särskilda åtgärder under lång tid och att massor som underskrider MKM-värdena därmed kan användas som skyddsskikt. Senare domar (efter publicerandet av Naturvårdsverkets handbok 2010:1) innehåller även krav på särskilda försiktighetsmått för skyddet av den lokala vattenmiljön. En platsspecifik bedömning kan göras med utgångspunkt från följande frågeställningar:

  • Vilken är recipienten?
  • Hur används den?
  • Hur skyddsvärd är den?
  • Hur känslig är den?
  • Vilka möjligheter till utspädning, fastläggning och nedbrytning av de aktuella ämnena finns?

  Om riskerna för att skyddsvärden kan påverkas bedöms vara små bör massorna kunna användas.

  Det är viktigt att det finns ett kontrollsystem för att förhindra användning av massor med högre föroreningshalt än MKM, som kan ha missats vid saneringen.

• Vilka naturliga leror kan användas som tätskikt?

  Publicerad 22 februari 2016

  Vilka parametrar bör man kontrollera för att avgöra om en lera duger för användning i tätskikt?

  SGI:s synpunkter

  Sammanfattningsvis kan man säga att de leror som finns i Sverige normalt har för dålig bärighet och hållfasthet för att användas. Ett undantag är så kallade torrskorpeleror, dvs. ytliga lerlager som delvis har torkat ut och har lägre vattenkvot och därmed bättre stabilitet. Torrskorpeleran är dock genomsatt av sprickor och är därför inte tät. Den måste packas och knådas ihop till en tät massa. Leran får således inte vara för lös, vattenkvoten bör inte vara högre än 50 % av flytgränsen (vattenkvoten där den aktuella leran flyter ihop i en speciell skakapparat). Den får heller inte vara för torr, helst ska vattenkvoten vara högre än plasticitetsgränsen (den lägsta vattenkvot vid vilken man kan rulla ut en 3 mm tjock lertråd mellan fingrarna utan att den spricker). Vattenkvoter mellan 30 % och 40 % har angivits som lämpliga. Ytterligare information finns i "Tätskikt i mark", SGF Rapport 1:99.

  När det gäller skjuvhållfasthet finns det hjälpdiagram "Deponiers stabilitet vägledning för beräkning", SGI Information 19. Rapporten kan laddas ned kostnadsfritt från SGI:s hemsida. Generellt sett bör material med högre skjuvhållfasthet än 15 kPa inte vålla några bekymmer när det gäller glidning i lerskiktet och under förutsättning att leran läggs ut och belastas på ett korrekt sätt. Glidning vid kontakten mot intilliggande skikt måste också kontrolleras. Belastningen måste ske tillräckligt långsamt för att eventuella överskott av porvatten ska hinna dräneras bort så att inte ökat portryck minskar hållfastheten.

  Det viktigaste är således inte hur tät leran är i sitt naturliga tillstånd, utan hur den kan hanteras och hur tät den blir efter bearbetning. Det är viktigt att verksamhetsutövaren redovisar hur man kommer att kontrollera att resultatet blir godkänt. Vanligast är att man mäter densitet och hydraulisk konduktivitet på laboratorium för att ta reda på vid vilken lägsta densitet man får tillräckligt låg hydraulisk konduktivitet. I fält mäter man sedan densiteten, vanligen med en nukleär densitetsmätare.

  Det är också viktigt med noggrann kontroll av de massor som används så att inte material med silt, sand eller morän kommer med av misstag.

  Det är en fördel om entreprenören har erfarenhet av den här typen av arbeten och det kan vara lämpligt att först pröva utläggning på en mindre yta för att skaffa sig erfarenheter av den aktuella leran innan större entreprenadarbeten dras igång.

• Slam som sluttäckningsmaterial

  Publicerad 22 februari 2016

  En verksamhetsutövare avser att använda slam som sluttäckningsmaterial. Man anger att en stödkonstruktion behövs vid släntfoten. Kan en sådan konstruktion bli tillräckligt stabil?

  SGI:s synpunkter

  Normalt brukar inte slam ha tillräcklig hållfasthet för att användas som sluttäckningsmaterial. Man måste också beakta att slammet vanligen innehåller material som kan brytas ned, vilket ändrar slammets egenskaper med tiden. Man brukar därför försöka hitta material att blanda med slammet, t.ex. aska från biobränsleeldning. Detta material fungerar som "skelett" i slammet och ökar hållfastheten. Bioaskans höga pH och salthalt motverkar även nedbrytning av det organiska materialet. Om blandningen ska användas som tätskikt måste inblandningsförhållandena vara de rätta. Om inblandningen av aska blir för låg får man inte tillräcklig hållfasthet. Om inblandningen blir för hög kommer man inte att uppnå tillräcklig täthet. Om slammet går att använda i det aktuella fallet beror på slammets egenskaper, släntlutningar och släntlängder. Beräkningar bör göras för att bestämma vilken säkerhetsfaktor som kan erhållas vid konstruktionen. En säkerhetsfaktor större än 1,5 bör eftersträvas i både kortsiktigt och långsiktigt perspektiv. Någon form av stödkonstruktion kan behövas vid släntfoten, men detta behöver inte innebära några problem om bara den övergripande säkerheten mot ras och skred kan uppnås. Verksamhetsutövaren behöver också redovisa beräkningar eller bedömningar hur beständigt slammet är. Man kan behöva en ursprunglig tjocklek på skiktet som är större än vad som krävs så att skiktet även efter nedbrytnings- och sättningsprocesser är tillräckligt tjockt.

  Det bästa vore om verksamhetsutövaren snarast kunde utföra en provyta med den aktuella konstruktionen. Man kan då få erfarenheter av hur material och konstruktioner fungerar. Det finns då också möjligheter att mäta genomströmning om det behövs och hållfasthet och sättningsegenskaper samt inte minst kontrollera egenskaperna hos det vatten som avrinner från ytan.

   

Kontroll av genomströmning

• Genomströmningsberäkningar för komposittätskikt

  Publicerad 22 februari 2016

  Hur beräknar man flödet med hänsyn till överliggande och underliggande material vid komposittätskikt? Aktuellt fall utgörs av HDPE-membran ovanpå bentonitmatta på en deponi för icke-farligt avfall.

  SGI:s synpunkter

  Här behövs knappt någon beräkning. Bentonitmattan skulle antagligen ensam vara tillräcklig under förutsättning att vatten ovan tätskiktet dräneras bort. Flödet genom HDPE-membranet beror snarare av fel i material och utläggning än av materialet i sig. Beräkning med Girouds formel enligt Naturvårdsverkets handbok är vad som finns att räkna med. Den bygger på relativt gamla observationer. Både material och utläggningsmetoder har sannolikt förbättrats sedan dess. Dubbla tätskikt ger bra skydd mot fel och brister vid utläggningen.

  Nålfilten mellan bentoniten och HDPE-membranet kan ge en viss dränering, men konstruktionen bedöms nästan för säker för en deponi för icke-farligt avfall.

  Om man verkligen behöver räkna finns en vägledning i Naturvårdsverkets handbok 2004:2 "Deponering av avfall". Det finns också kommersiella datorprogram, t.ex. VISUAL HELP.

• Efterkontroll av täckningens genomsläpplighet

  Publicerad 22 februari 2016

  En deponi har sluttäckts "lite väl snabbt" utan att dokumenteras tillräckligt väl inför slutbesiktningen. Deponin är täckt med lera och det finns väl en viss chans att lerskiktet klarar täthetskraven. Frågan är bara hur man kan kontrollera detta i efterhand. En konsult har kommit fram till nedanstående förslag:

  "Kontroll av sluttäckningens vattengenomsläpplighet bör utföras. Det kan utföras med följande försöksuppställning: Ett stålrör (rostfritt) Ø300-500 mm eller större eller en stålram med diametern 500 mm eller större bankas ned genom täckskiktet och lerlagret. Cirka 0,3 m skall sticka upp ovanför marken. Det är viktigt att det är tätt mellan jorden i röret och rörets innersida. Infiltrationsförsöket påbörjas genom att vatten påförs i röret. Sjunkhastigheten noteras genom att mäta med en tumstock från rörets överkant. När jordprofilen mättats bör infiltrationshastigheten bli konstant varför det är viktigt att inte avsluta mätningarna för tidigt. Häll på vatten upp till rörkanten efter behov och notera klockslag. Röret skall övertäckas med ett lock för att förhindra avdunstning. Försöken skall utföras frostfritt och då det inte är för varmt. Försöken bör ske på flera ställen på deponin."

  SGI:s synpunkter

  För en deponi för icke-farligt avfall är kravet 50 liter per kvadratmeter och år. Det motsvarar ju ca 1 mm sjunkning per vecka i ett rör. Eftersom vatten kommer att fyllas på i röret upp till markytan medan nederbördsvattnet i verkligheten dräneras bort i dräneringsskiktet kommer gradienten igenom leran i röret att bli större och därmed kommer också sjunkningen att bli större. Detta får man givetvis räkna på men gissningsvis någonstans kring 3 - 5 gånger. Det är således sannolikt en sjunkning i röret på 3-5 mm per vecka som ska mätas. För ett rör med diametern 500 mm motsvarar det en påfyllning av ca 0,5 till 1 l per vecka.

  Det är ju små mått som ska mätas, men det bedöms fullt möjligt om man är noggrann och har tillräckligt lång tid på sig. Kanske kan någon form av spetsmätare användas. Sannolikt måste mätningarna fortgå under flera månader för att ge säkra resultat.

  I röret kommer det alltid att finnas vatten. Utanför röret kommer det att vara uppehåll i vattentillförseln under torra perioder.

  Ett annat problem är ju möjligheterna att få det tätt mot rörväggarna. Det är sannolikt svårt. Om man får för snabb sjunkning kan man inte veta om det beror på materialet i tätskiktet eller om det beror på otätheter vid väggarna. Då måste man kontrollera tätheten med andra metoder.

  Ovanstående förhållanden medför att man sannolikt mäter en högre genomströmning i röret än de verkliga förhållandena, dvs. mätningarna blir på säkra sidan. En annan fördel med rör är att de kan stå kvar under lång tid.

  Om man vill ha snabba svar, t.ex. medan entreprenören finns kvar på platsen, kan provtagning med kolvborr och undersökning av permeabiliteten i laboratorium behöva utföras. Själva laboratorieundersökningen bedöms kosta drygt 2000 kr/st. I de relativt tunna lerlager det är fråga om vid tätskikt är det sannolikt svårt att få tillräckligt ostörda prover. Provtagningen görs sannolikt enklast genom att skydds- och dränskikt samt lerans ytskikt schaktas bort varefter ett prov stansas ut.

  Lerskiktets tjocklek kan kontrolleras med skruvborr. Samtliga borrhål tätas efter borrningarna.

  Sammanfattningsvis bedöms mätningar i rör vara OK om mätningarna kan utföras under tillräckligt lång tid och med tillräcklig noggrannhet. Verksamhetsutövaren bör dock vara beredd att komplettera med ostörd provtagning av leran om inte resultaten blir entydiga.

• Kontroll av vattengenomströmning med lysimetrar

  Publicerad 22 februari 2016

  Hur används lysimetrar under en täckning?

  SGI:s synpunkter

  Det finns olika strategier för hur man utformar lysimetrar. Ibland används enkla byttor, typ tvättbaljor, som fylls med grus eller makadam. Man kan göra en genomföring vid botten så att vattnet med självfall kan rinna till en uppsamlingsbehållare via en slang. Det blir dock lätt läckage vid genomföringen och ett alternativ är att fästa slangen vid byttans botten och låta den gå över byttans kant. Då får man suga ut vattnet från lysimetern. Fördelen med dessa lysimetrar är att de är billiga och lätta att sätta ut och man kan ha råd med många. Nackdelen är att lysimetern endast representerar ett litet område som kan avvika från de normala förhållandena. Det kan också bli små provmängder och beräkningarna av genomströmningen kan bli mindre noggrann (för en lysimeter som är 50 x 50 cm blir provmängden ca 12 l under ett år, om genomströmningen är 50 mm/år).

  Alternativet är större lysimetrar på kanske 10 kvadratmeter i form av ett geomembran som viks upp i kanterna. Vattnet tas då vanligen ut med slangar via självfall. Fördelarna är att större vattenmängder erhålls. Lysimetern representerar en större yta och blir mindre känslig för små variationer i ovanförliggande skikt. Nackdelen är att de är mer komplicerade att anlägga, dvs. dyrare. Man bör alltid ha minst ett par lysimetrar så att man kan jämföra resultat. Annars är risken att enstaka läckage eller andra felaktigheter snedvrider resultatet. Ju mindre lysimetrar man har desto fler behövs för att säkert kunna bedöma resultatet.

  Det är en smaksak om man vill ha ett flertal små lysimetrar eller om man väljer att ha ett färre antal, men större. Genomströmningen är normalt större på flacka partier än på sluttningar. Lysimetrar bör därför i första hand. placeras på flacka lutningar. Speciellt i branta lutningar kan kapillära effekter medföra att vatten rinner längs undersidan på tätskiktet och förbi lysimetern. Placering i svackor kan på motsvarande sätt medföra att man får för stora vattenmängder. Det är naturligtvis bra om lysimetrar kan placeras ut så att de representerar olika förhållanden när det gäller lutningar, material, tidpunkter och väderförhållanden vid utläggningen av tätskiktet m.m.

  Det är viktigt att kontrollera att en lysimeter fungerar. Det kan göras genom att man trycker in en viss mängd vatten genom slangen till lysimetern och sedan tömmer eller suger ut vattnet igen. Man bör givetvis få tillbaka samma mängd vatten som man pumpat in. Genom detta relativt enkla test kan man kontrollera att slangen inte kommit i kläm eller täppts till, och att lysimetern inte läcker.

• Ringinfiltrometer för kontroll av tätskikt

  Publicerad 22 februari 2016

  En verksamhetsutövare har föreslagit att som kontroll av tätskiktet gräva bort skyddstäckningen och mäta infiltrationen med en ringinfiltrometer. Är detta en lämplig metod?

  SGI:s synpunkter

  En ringinfiltrometer består i princip av två koncentriska ringar som slås ned några centimeter i underlaget. Vatten fylls på till samma nivå i båda ringarna. Avsjunkningen avläses i den inre ringen. Den yttre ringen är till för att vattenströmningen från den inre ringen ska ske så vertikalt som möjligt i zonen under ringarna.

  Det är svårt att mäta med ringinfiltrometer i material med låg hydraulisk konduktivitet. Man antar vanligen att den hydrauliska gradienten vid mätningarna = 1. En konduktivitet på 10^-9 m/s motsvarar då en sjunkning på ca 30 mm/år eller ca 0,1 mm per dygn. Det innebär att det behövs ca två veckor för att nivån i en ringinfiltrometer skall sjunka 1 mm. Under mättiden påverkas mätningarna av avdunstning och eventuellt nederbörd. Även läckage invid ringarna och grumling vid påfyllning av vatten kan påverka mätningarna. Det finns slutna ringinfiltrometrar med lock på åtminstone den inre ringen som förhindrar påverkan från avdunstning och regn, men det är ändå stor risk att noggrannheten vid mätningarna inte blir tillräcklig.

  En lämpligare metod bedöms vara att skyddstäckningen grävs bort och en kolv trycks ned i materialet. Kolven grävs sedan fram så att ett så ostört prov som möjligt erhålls som sedan kan testas i laboratorium. Man kan också ta kolvprov från ytan med borrbandvagn, men det kan vara svårt att med tillräcklig säkerhet veta på vilket djup tätskiktet befinner sig. Efter provtagningen måste det material som tagits bort från tätskiktet ersättas med t.ex. bentonit.