Frågor och svar om lakvatten

Svaren är generella och ska ses som exempel. Använd uppgifterna med försiktighet. Naturvårdsverket eller SGI kan inte göras ansvariga för skador eller olägenheter som uppkommit till följd av användning av uppgifter från denna sida.

Lakvatten I Lakvattenspridning I Vattenbalanser

Lakvatten

• Ökande kloridhalter i referensbrunn

  Publicerad 22 februari 2016

  Stigande kloridhalter har noterats i en bergborrad brunn (G1) som bedöms ligga uppströms en deponi. Röret har använts som referenspunkt för vattenprovtagning. Intill deponin finns en bergtäkt. Kan sprängning vara en orsak till att förhållandena förändrats så att föroreningar från deponin når brunnen?

  SGI:s synpunkter

  Enligt översänd kartbild ser det ut som att en strömning av lakvatten skulle kunna ske i schaktbotten, "sulan" i stenbrottet, som sträcker sig från deponin och mot nordväst. Sulan i en bergtäkt brukar vara mycket uppsprucken och strömningen brukar ske snabbt mot ett stenbrotts infart som brukar vara stenbrottets lägsta punkt. Av kartbilden ser G1 ut att sitta högre i terrängen än botten på stenbrottet, vilket skulle kunna innebära att vatten från stenbrottet inte rinner förbi G1. För att närmare avgöra detta behövs:

  • Markytans nivå vid referensbrunnen G1.
  • Grundvattnets nivå i referensbrunnen G1.
  • Markytans nivå i stenbrottet norr om deponin, i nordvästra delen närmast G1 och i sydöstra delen närmast deponin.
  • Om möjligt även grundvattennivån på dessa punkter. Ofta ligger grundvattenytan nära sulans överkant och då kan man genom att gräva gropar i sulan se och mäta in grundvattennivån.
  • Marknivå vid vägen i höjd med referensbrunnen G1.
  • Deponins högsta nivå.
  • Marknivån vid deponins norra kant mot stenbrottet.
  • Eventuella nivåer i andra grundvattenrör eller brunnar kan också vara värdefulla liksom nivån i lakvattenmagasin.

  Analyserna visar på förhöjda kloridhalter. Däremot är kvävehalterna låga. Detta indikerar att kloriderna snarast härrör från salt som använts, antingen på infartsvägen eller i stenbrottsverksamheten.

  Fortsatt uppföljning rekommenderas.

  Genom att jämföra grundvattennivåerna, helst i så många punkter som möjligt i området, kan man skaffa sig en uppfattning om grundvattnets strömningsriktning och därmed kan man avgöra om befintliga kontrollpunkter är optimalt placerade.

• Återföring av lakvatten till deponin

  Publicerad 22 februari 2016

  Kan man återföra lakvatten till deponin? Är inte det deponering av flytande avfall?

  SGI:s synpunkter

  Lakvatten är enligt avfallslistan i avfallsförordningen klassat som avfall. Flytande avfall får enligt deponeringsförordningen inte deponeras. Rent formellt skulle man då kunna tolka det så att återföring av lakvatten inte är tillåtet.

  Förbudet mot deponering av flytande avfall föranleds av att man vill undvika onödig lakvattenbildning. I regel är återföring av lakvatten i rätt omfattning positivt. Nedbrytningsprocesserna gynnas. Gasproduktionen ökar och sättningar tas ut snabbare. Lakvattenmängden minskar genom avdunstning och en viss reduktion av BOD och COD erhålls. En kontrollerad återföring strider därför inte mot lagens andemening. Lakvattenåterföring under kontrollerade förhållanden bör därför betraktas som en del av reningsprocessen för lakvatten och inte som deponering.

• Jämförelser mellan lakvatteninnehåll och mottagningskriterier

  Publicerad 22 februari 2016

  Ibland görs jämförelser mellan förekomst av föroreningar i lakvatten med de gränsvärden som finns i mottagningskriterierna (NFS 2004:10) för inert avfall. Hur relevanta är sådana jämförelser?

  SGI:s synpunkter

  Gränsvärdena i mottagningskriterierna är satta med utgångspunkt från att avfallet deponeras i en deponi som uppfyller de krav som ställs på bottentätning och geologisk barriär m.m. för respektive deponiklass. Utgångspunkten är också att deponin är lokaliserad så att en viss fastläggning och utspädning sker. Gränsvärdet är således knutet till själva avfallet och ska användas för att avgöra om ett avfall kan tillåtas deponeras på en viss klass av deponier. Det kan inte användas som kvalitetskriterium för lakvattnet eller som kriterium för att lakvattnet kan släppas ut i yt- eller grundvatten.

  Relevansen är således liten. En jämförelse kan ge vissa indikationer beträffande lakbarheten av de avfall som deponerats, men miljökonsekvenserna av t.ex. utsläpp av lakvatten måste göras på andra grunder där platsspecifika förhållanden vanligen spelar stor roll.

• Rätt standard vid lakförsök?

  Publicerad 22 februari 2016

  En verksamhetsutövare har frångått föreskrivna standarder vid lakförsök i NFS 2004:10. Är det motiverat?

  SGI:s synpunkter

  Enligt ändringen (NFS 2010:4) av Naturvårdsverkets föreskrifter ska laktest utföras enligt SIS-CEN/TS 14405:2004. I de fall metoderna i bilagan till NFS 2004:10 inte är tillämpliga ska metoder enligt svensk eller internationell standard tillämpas. SIS-CEN/TS 14405:2004 är ett kolonntest och sådana kan inte alltid genomföras med finkorniga/täta material. I andra hand är det då lämpligt att välja SS-EN 12457-3 som är ett två-stegs skaktest vid L/S=2 och L/S=8. Ibland kan det dock vara svårt eller omöjligt att utföra skaktest vid L/S=2. Det gäller framför allt material som har förmåga att suga upp stora mängder vatten, vilket finkorniga material ofta har. I rapporten skriver konsulten att det inte bedömdes möjligt att testa de undersökta materialen (slam och filterrester) med kolonntest eller med lägre L/S än 10. Vi bedömer att materialen är av den karaktären att det inte finns anledning att ifrågasätta konsultens bedömning. Konsulten har då valt en annan svensk/internationell standard ISO/TS 21268:2 "Markundersökningar - Lakningsprocedurer för efterföljande kemisk och ekotoxikologisk provning av jord och jordmaterial - Del 2: Satsvis laktest med 10 liter vätska per kilogram torrsubstans" vilket vi anser vara helt korrekt.

   

Lakvattenspridning

• Risk för lakvattenspridning till grusås

  Publicerad 22 februari 2016

  Den äldre delen av Tuddarps deponi vid Motala ligger på en grusås som sträcker sig från deponin mot sydost. Hur kan grundvattnet påverkas av deponin?

  SGI:s synpunkter

  Av översänt material framgår att åsen består av isälvsmaterial. Materialet anges fungera som hydraulisk ledare och avvattnar delar av deponins vatten mot sydost. Åsformationen underlagras troligen av moränlera.

  Vidare noteras att åsens djupgående verkar begränsat. Huvuddelen av grundvattenflödet från den del av gamla deponin som angränsar till åsmaterialet sker därmed i det ytliga sand- och grusmaterialet.

  Vatten har provtagits och analyserats från en provtagningspunkt, G2, i en sänka sydost om deponin. Föroreningshalterna är låga. Kloridhalterna är i storleksordningen 10-20 mg/l. Ytterligare två grundvattenrör gvA1 och gvA2 har satts i anslutning till åsen. Jordlagerföljder, grundvattennivåer eller vattenanalyser från dessa har inte ingått i översänt material.

  Bedömning:
  För att bilda sig en uppfattning om risken för föroreningsspridning behövs följande:

  • En vattenbalansberäkning. Även om en sådan är behäftad med relativt stora osäkerheter kan man få en grov uppfattning om hur mycket lakvatten som tas omhand och hur mycket som kan tänkas läcka ut.
  • Ett bättre kartunderlag där topografin tydligt framgår. En karta i samma skala som avslutningsplanen fast över ett större område skulle behövas.
  • På en sådan karta bör samtliga brunnar, undersökningsrör och mätningar i fria vattenytor i anslutning till deponin markeras, liksom marknivån och grundvattennivån i dessa punkter. På kartan bör också en utvärdering av grundvattnets strömningsriktning markeras.
  • Med hjälp av en sådan karta kan en utvärdering göras av vart eventuellt utläckande lakvatten tar vägen och om befintliga provtagningspunkter är placerade på ett sådant sätt att eventuella föroreningar kan spåras. Ytterligare grundvattennivåer kan behöva mätas för att erhålla en tillräckligt detaljerad grundvattenbild. Om djupet till grundvattenytan är begränsat kan komplettering utföras, som enkla rör i provgropar. Jordlagerföljden vid olika mät- eller provtagningspunkter bör i görligaste mån redovisas. Det vore bra om antagandet om en grund avlagring som underlagras av moränlera kunde bekräftas. Det är viktigt att provtagning av grundvattnet utförs i punkter där sannolikheten är störst att lakvatten från deponin strömmar.

  Det går inte att exakt ange hur mycket kompletterande arbete som behöver utföras. En sådan utvärdering växer fram allteftersom utvärderingen av grundvattenströmningen fortskrider. Det viktiga är att grundvattnets strömning och eventuell föroreningsspridning kan beskrivas med rimlig säkerhet och att provtagningspunkter med rimlig säkerhet placeras så att man verkligen kan upptäcka en eventuell föroreningsspridning. I den mån avsteg görs från kraven på sluttäckning bör redovisningen vara relativt noggrann.

  Det kan noteras att infart och sortering sker i anslutning till åsen. Vatten från sorteringsytor kan vara mycket förorenat och salt från vägar och andra ytor kan påverka åsens vatten. Saltet är i och för sig inte så farligt men det försvårar utvärderingen av analyser. Det är därför viktigt att avrinningen av dagvatten från dessa ytor anordnas så att det inte riskerar att tillföras åsen.

  Om massor som kan misstänkas innehålla föroreningar används för sluttäckning över tätskiktet kan det vara befogat att under ett inledningsskede kontrollera föroreningskoncentrationerna i det vatten som avrinner ytligt från sluttäckningen.

  Uppmätta halter av föroreningar är låga. Under förutsättning att grundvattenströmningen kan tydliggöras, så att man kan bedöma provtagningspunkternas relevans och man kan visa t.ex. genom en vattenbalansräkning att läckaget av lakvatten är litet eller obefintligt, bedöms tidigare utförd sluttäckning kunna behållas. Verksamhetsutövaren bör dock redovisa hur en komplettering av dessa ytor kan utföras i framtiden om oförutsedda olägenheter skulle uppstå. Det är viktigt att inte ny sluttäckning eller andra konstruktioner omöjliggör framtida kompletteringar.

• Bedömning av grundvattenströmning

  Publicerad 22 februari 2016

  Transporttiden i en geologisk barriär har beräknats till mer än 50 år. Transporten i barriären har beräknats till 720 m³ per år vilket motsvarar 23 mm/år räknat på den yta som motsvaras av deponins area.

  Runt deponin finns flera grundvattenrör i både berg och jord. Vattenhastigheterna i jord och berg har beräknats till 4 m/år. Beräkningarna har gjorts med utgångspunkt från att ingen förändring av vattenbeskaffenheten uppmätts i undersökningsrör (ett i jord och ett i berg) ca 60 m nedströms deponin sedan deponin anlades för 16 år sedan. Lakvattentransporten har beräknats till 3600 m³/år med utgångspunkt från en tvärsnittsyta vinkelrät mot flödesriktningen på 900 m², hastigheten 4 m/s och en effektiv porositet i morän på 0,10. Flödet i berggrunden har bedömts vara mindre än flödet i jordlagren men det totala flödet har uppskattats till 720 m³/år.

  SGI:s synpunkter

  SGI har inget att invända mot de beräkningsmetoder som använts och anser att metoderna är relevanta. Vid alla geohydrologiska undersökningar kan man emellertid diskutera vilka osäkerheter som kan föreligga till följd av att beräkningar och bedömningar bygger på att förhållanden som råder i olika provtagningspunkter generaliseras till att gälla större områden. Nedan ges några kommentarer med anledning av detta.

  Jordlagren domineras av siltig eller sandig morän som i vissa områden överlagras av lera och silt. Den siltiga moränen är ställvis lerig och har i allmänhet ett svallat ytskikt av mo och silt med en mäktighet av 0,1 – 0,5 m. Den hydrauliska konduktiviteten och vattnets hastighet kan därför variera både i vertikal och i horisontell led. Vattentransporten kan således vara snabbare om vatten transporteras i de mera vattengenomläppliga lagren nära ytan. Förutsättningarna för en sådan transport bedöms finnas eftersom grundvattenytan uppges ligga 0,5 till 1 meter under markytan och därmed ställvis når upp till svallat och mer genomsläppligt material. Vid beräkningarna har hastigheten generaliserats till att gälla hela det vattenförande tvärsnittet och hela området.

  Vid tidigare beräkningar har vattenhastigheten i jord uppskattats till mellan 10 och 75 m per år, vilket kan vara en följd av bedömningar som liknar de som framförts ovan. Nuvarande bedömning är högst 4 m/år vilket grundar sig på mätningar i endast ett rör. Det går inte med den redovisning som lämnats att avgöra om strömningsförhållandena mellan upplaget och det aktuella grundvattenröret är representativa för hela området. För att minska osäkerheterna skulle en mer detaljerad karta över lokala grundvattenströmningsriktningar och ekvipotentiallinjer i närheten av deponin kunna upprättas. Vattennivåer i lakvattendiken och lakvattendamm (beroende på utformning) samt i andra diken och vattendrag skulle kunna bidra till underlag för en sådan karta. Med en sådan karta kan bättre bedömningar göras om rörens placeringar är optimala för att kunna detektera eventuell föroreningsspridning

  Även grundvattnets hastighet i berg har bedömts utifrån iakttagelser i endast en bergbrunn. Här är osäkerheten än större om bedömningen kan generaliseras till ett större område. Strömningen styrs av sprickor och krosszoner i berget och deras riktningar. Grundvattenströmningen kan därför variera inom vida gränser lokalt. Bedömningen att grundvattenströmningen i berget är av samma storleksordning som den i jordlagren blir därför osäker. Det är svårt att bedöma sambandet mellan grundvattnet i berg och i jord. Jordlagerföljden indikerar att förutsättningar för ett sådant samband bör vara goda. Grundvattennivåerna i bergbrunnar synes vara något låga i förhållande till omgivande grundvattenrör men det är svårt att utifrån det granskade materialet avgöra om det beror enbart på topografiska förhållanden eller om det är en indikation på förutsättningar för en strömning från jordlager till berg.

  Beräkningarna av lakvattenläckaget genom den geologiska barriären har utförts med utgångspunkt från bedömda vattenhastigheter och generaliserade förhållanden avseende hydraulisk konduktivitet. SGI delar bedömningen att lakvattenströmningen sannolikt underskrider 720 m³ per år vilket motsvarar 23 mm per år och att strömningstiden sannolikt är längre än 50 år. Det betyder också att en bottentätning (som får släppa igenom 50 mm per år) inte kommer att få någon större inverkan på den lakvattenmängd som transporteras via barriären.

  Lakvatten som inte passerar den geologiska barriären samlas i det aktuella fallet upp i en lakvattendamm. Efter provtagning och kontroll av föroreningar har lakvattnet kunnat släppas till diket strax öster om deponin. Diket fortsätter mot söder och mynnar i en mindre å. Vår bedömning är att allt lakvatten kommer att avrinna till diket, antingen genom att det släpps ut från lakvattenmagasinet eller att det efter en längre eller kortare sträcka som grundvatten avrinner till diket. Eftersom jord har en förmåga att lägga fast, bryta ned och fördröja föroreningar bedömer vi att vattnets beskaffenhet är bättre efter passagen genom den geologiska barriären. En eventuell föroreningsspridning via barriären bedöms därför få en lokal prägel och en eventuellt snabbare grundvattenströmning mot diket bedöms inte medföra större risker än om lakvattnet släppts direkt från lakvattenmagasinet.

  Grundvattenytan är relativt högt belägen. Det innebär både för- och nackdelar. Om ledningsdragning eller dikning utförs okontrollerat inom området kan nya läckagevägar uppkomma. Å andra sidan finns sannolikt möjligheter att styra lakvattnet mot diket öster om deponin efter det att det passerat barriären, om riskerna beträffande lokala brunnar därigenom bedöms minska ytterligare. Det är således viktigt att området nedströms deponin skyddas mot olämplig användning.

  Den maximala vattentransporten genom den geologiska barriären har, som nämnts ovan, beräknats till vad som motsvarar 23 mm per år. Det innebär att om inte den framtida täckningen görs tätare än så (max genomsläpplighet 23 mm/år), kommer lakvatten att behöva avledas som ytvatten på liknande sätt som idag även efter det av deponin avslutats.

  Sammanfattningsvis bedöms ett avsteg från bottentätning och dränering i det här fallet inte innebära någon ökad risk för människors hälsa eller för miljön. Det finns dock som påpekats ovan vissa osäkerheter i bedömningarna. Osäkerheterna bedöms kunna minskas genom en mer noggrann redovisning av grundvattnets strömningsriktningar och ekvipotentiallinjer i anslutning till deponin. Sådana överväganden kan redan ha utförts, men har inte redovisats i det granskade materialet. En vattenbalans skulle i det här fallet sannolikt ge mindre noggranna bedömningar av grundvattentransporten än beräkningar baserade på tvärsnittsarea och vattenhastighet, men det hade ändå varit bra om utredningen kompletterats med en vattenbalansberäkning för att kontrollera rimligheten i utförda beräkningar. Vattenbalansberäkningarna kräver dock mätningar under en längre tid av lakvattenmängderna som släppts ut från lakvattenmagasinet.

Vattenbalanser

• Vattenbalansberäkningar

  Publicerad 22 februari 2016

  Hur vet man om en vattenbalansberäkning är korrekt?

  SGI:s synpunkter

  Man bör se vattenbalansberäkningar som approximativa. De bör snarast användas till att kontrollera att inte något gått snett snarare än att bevisa att vissa värden klaras.

  Man bör analysera varje felkälla för sig för att få en uppfattning om noggrannheten i beräkningarna. Mätningen av pumpad mängd kan vara svår. Vilken mätmetod har använts? Beräkningar med gångtidsmätare och pumpkarakteristika kan slå mycket fel till följd av förslitningar i pumpen, förträngningar i ledningar m.m.

  Mätningarna bör vara utförda under så lång tid (helst flera år) att magasineringseffekter i t.ex. mark inte inverkar. Dessa är ofta mycket svåra att beräkna.

  Beräkningar bör göras för hydrologiska år dvs. oktober till september för att undvika inverkan av ev. snömagasin.

  Man måste fundera över om magasinering genom höjd grundvattenyta är rimlig. I botten på upplag ligger ju oftast dräneringar. Det innebär att grundvattennivån inte stiger över dräneringarna (om de fungerar). Eftersom avfallet många gånger är vattenhållande kan en betydande magasinering ske i avfallet, men vi vet inte om någon har tittat på detta.

  Om beräkningar visar en mycket liten strömning genom botten innebär det risk för att lakvattnet breddar vid sidan om den geologiska barriären. Om t.ex. läckaget beräknats till 22 mm/år måste man för att undvika bräddning förbi den geologiska barriären göra tätningen i sluttäckningen bättre (tätare) än 22 mm/år. Vid en täckning som släpper igenom 50 mm blir behovet av extra skydd nedströms minst 50-22 mm/år.

  Även om man inte kan bestämma exakt hur skyddet ska se ut bör man åtminstone kunna redovisa ett tänkbart alternativ och en kostnad. Detta ska beaktas vid bestämning av avgifter och för bolag även vid bestämning av säkerhet.