Frågor och svar om klassning av deponier

Svaren är generella och ska ses som exempel. Använd uppgifterna med försiktighet. Naturvårdsverket eller SGI kan inte göras ansvariga för skador eller olägenheter som uppkommit till följd av användning av uppgifter från denna sida.

• Bullervall och efterbehandling eller deponi?

  Publicerad 22 februari 2016

  En verksamhetsutövare har för avsikt att inom en bergtäkt som nu tillståndsprövas även ta in inert avfall. Massorna kommer att användas till att anlägga en bullervall inom verksamhetsområdet under den tid som verksamheten är i drift. Till efterbehandling av täktområdet kommer sedan materialet i bullervallen samt ytterligare inerta massor som tas utifrån att användas. Är förordning (2001:512) om deponering av avfall tillämplig i detta fall? Verksamhetsutövaren menar att deponeringsförordningen inte ska tillämpas i detta fall, med hänvisning till 4 § 2p samma förordning.

  SGI:s synpunkter

  En knäckfråga i sammanhanget är om man bygger en bullervall för att man vill bli av med ett avfall eller om man måste bygga en bullervall och därvid kan använda lämpligt material. I det första fallet får verksamheten ses som deponering och då gäller deponeringsförordningen och dessutom lag om skatt på avfall. I det andra fallet förutsätter man att avfallet ersätter annat material som skulle ha använts för konstruktionen. Det är då fråga om användning för anläggningsändamål av avfall som kan förorena mark, vattenområde eller grundvatten. Om endast inert avfall används torde föroreningsrisken vara ringa vilket innebär anmälningsplikt till kommunen (verksamhetskod 90.140) enligt 29 kap. 14 § miljöprövningsförordningen (2013:251).

  Observera att definitionen av inert avfall enligt deponeringsförordningen är:

  Avfall som inte genomgår några väsentliga fysikaliska, kemiska eller biologiska förändringar. Inert avfall löses inte upp, brinner inte och reagerar inte fysikaliskt eller kemiskt på något annat sätt. Det bryts inte heller ned biologiskt eller inverkar på andra material som det kommer i kontakt med på ett sätt som kan orsaka skador på miljön eller människors hälsa. Den totala lakbarheten och det totala föroreningsinnehållet i avfallet samt ekotoxiciteten hos lakvattnet skall vara obetydliga och får inte äventyra kvaliteten på yt- eller grundvatten.

  Det innebär att avfallet ska vara lämpat för ändamålet. Man ska inte använda de gränsvärden som finns i NFS 2004:10 för att avgöra om avfallet kan användas (dessa är till för att avgöra om avfallet får läggas på en inert deponi som uppfyller kraven för en sådan deponi enligt deponeringsförordningen). Det är miljökonsekvenserna som räknas och det är verksamhetsutövaren som ska ge ett sådant underlag att dessa kan bedömas så att man kan fatta ett klokt beslut.

  När det gäller efterbehandlingen, då deponeringsförordningen inte ska tillämpas enligt 4 § 2 punkten deponeringsförordningen, bör observeras att det inte räcker med att avfallet ska vara inert. Det ska dessutom vara lämpligt! (vilket ju bland annat beror på hur marken ska användas efter det efterbehandlingen avslutats).

  Sammanfattningsvis kan sägas att om det är rimligt att anta att kvaliteten på yt- eller grundvatten kan komma att äventyras eller om avfallet är olämpligt på något annat sätt så gäller deponeringsförordningen.