Frågor och svar om deponigas

Svaren är generella och ska ses som exempel. Använd uppgifterna med försiktighet. Naturvårdsverket eller SGI kan inte göras ansvariga för skador eller olägenheter som uppkommit till följd av användning av uppgifter från denna sida.

• Gasbildning i bränt avfall

  Publicerad 22 februari 2016

  En markägare vill bygga på en gammal deponi som stängdes under sjuttiotalet. Avfallet uppges ha bränts. Finns det risk för gasbildning?

  SGI:s synpunkter

  Vid effektiv förbränning med låga halter av oförbränt organiskt material i askan bildas inget eller mycket lite metan. Vid förvaring av aska från avfallsförbränning i bergrum har dock en explosion förekommit till följd av bildning av vätgas. På gamla deponier var det inte ovanligt med öppen bränning av avfallet. Det är i regel omöjligt att säga hur stor del av avfallet som brändes eller hur effektiv förbränningen var. Marken måste därför undersökas med avseende på organiskt material. Öppen förbränning ger en mycket okontrollerad förbränningsprocess och det är väl känt att PAH:er och dioxiner kan bildas i stora mängder. Jordmaterialet bör därför undersökas speciellt med avseende på dessa ämnen.

  Generellt bör man undvika att bygga på gamla deponier, se även Byggande på deponier. Om man ändå ska göra detta bör organiskt material och askor från bränt avfall schaktas bort.

• Mätning av gasemissioner

  Publicerad 22 februari 2016

  Enligt Naturvårdsverkets föreskrifter om miljörapport ska deponier rapportera utsläpp till luften av metan. Enligt Naturvårdsverkets föreskrifter om deponering, kriterier och förfaranden för mottagning av avfall vid anläggningar för deponering av avfall ska dessutom gasutvinningssystemets effektivitet kontrolleras var sjätte månad. Hur kan metangasemissioner uppskattas och mätas?

  SGI:s synpunkter

  Enligt föreskrifterna om miljörapport kan de värden som rapporteras grunda sig på mätning, beräkning eller uppskattning.

  Gasbildningen kan beräknas med en formel där mängderna nedbrytbart kol som tillförts deponin ingår. Gasbildningen antas avklinga exponentiellt med tiden efter det att avfallet tillförts deponin. Formeln tar inte hänsyn till de platsspecifika förhållandena och resultaten måste betecknas som mycket osäkra.

  Det finns ett flertal sätt att mäta metangasemissioner. Gasflödet ur en deponi påverkas av många faktorer, däribland lufttrycksförändringar, vind- och temperaturförhållanden. Gasavgången är dessutom inte konstant. Det finns en tendens att gastryck byggs upp på olika ställen i deponin och gasen avges som "puffar". Dessa förhållanden måste beaktas när resultaten värderas.

  Statiska kammare
  En behållare (i praktiken en plastburk) trycks ned i en deponiyta. Genom ett membran som anbringats på behållaren sticks en kanyl in och gasen i behållaren provtas i glasampuller enligt ett visst tidsschema. Metankoncentrationerna i ampullerna mäts på laboratorium. Med hjälp av ökningen av metangaskoncentrationen och med kunskap om behållarens dimensioner kan flödet genom deponiytan beräknas.

  Metoden innebär att emissionen mäts punktvis och att många punkter som kan anses vara representativa för större områden måste mätas. Det är ändå svårt att veta om mätningarna blir representativa. "Hot spots" kan vara avgörande för gasemissionernas storlek. Resultaten av mätningarna blir därför ganska osäkra.

  Spårgasmetoden TCT (Time Correlation Tracer)
  Här kombineras FTIR spektroskopi (Fouriertransformerad infraröd absorptionsspektroskopi) med en spårgas av känt flöde som släpps ut på bestämda platser. Man antar att spårgasen sprider sig i luften på samma sätt som det ämne man ämnar mäta. Ur förhållandet mellan koncentrationerna av metangasen och spårgasen kan emissionen beräknas. Metoden har använts för metanmätning vid flera deponier. Spårgasmetoden används i kombination med provtagning. Proven kan analyseras med olika tekniker som t.ex. gaskromatografi (GC). Den mäter då emissioner punktvis, vilket gör att provtagningsställena måste väljas med omsorg. För att få en heltäckande bild av emissionerna måste ett stort antal mätningar utföras.

  SOF-metoden
  En annan metod är den så kallade SOF-metoden (Solar Occultation Flux). Metoden baseras på FTIR-tekniken. Solen används som ljuskälla och genom en spegelanordning riktas ljusstrålningen från solen hela tiden mot mätinstrumentet. En FTIR-spektrometer registrerar spektrat av infallande ljus. Genom att mäta hur solljuset absorberas i olika bestämda våglängder kan medelkoncentrationen av metan mellan instrumentet och solen beräknas. Samtidigt kan koncentrationerna av en spårgas mätas. Data som genereras kan användas för att beräkna emissionen över ett helt område i stället för i en punkt. Spektroskopin kombineras med vindmätningar som ger flödet av de emitterade ämnena. Hela instrumenteringen är monterad på en bil och körs tvärs vindriktningen på läsidan av deponin. SOF metoden har använts för mätningar av föroreningar i luft kring raffinaderier och även för mätning av metangas från deponier. Emissionerna uppges kunna mätas med en noggrannhet av +/- 15-25 %. Kostnaderna för att mäta en deponi uppskattas till mellan 50 000 och 100 000 kr. Utrustningen kan även köras omkring inom ett deponiområde för att lokalisera områden för "hot spots".

  Laser pointer
  Instrumentet Laser Pointer är ett portabelt läcksökningsinstrument som är baserat på laserdiodteknik. En laserstråle, som kan ställas in efter ett ämnes specifika emissionsvåglängd, sänds genom en gas varvid karakteristiska absorptionslinjer uppstår. Instrumentet är mycket känsligt för små mängder metan på ppb nivå. Det är bärbart och användbart för mikrometeorologiska metoder. En stor fördel med Laser Pointern är att man kan göra mätningar på avstånd upp till 30 meter. Det betyder att man kan "skanna av" ett större område efter läckage och därefter söka sig närmare utsläppspunkten. Instrumentet är i första hand lämpligt för att spåra läckage, inte för att mäta de totala emissionerna från en deponi.