Avfallsdeponering

I Sverige uppkommer stora mängder avfall, räknat per invånare cirka 14 ton (år 2022). Den största delen utgörs av gruvavfall. Inom EU ligger Sveriges totala avfallsproduktion per capita bland de högsta.

Mängden och andelen deponerat avfall som inte utgör gruvavfall har minskat kraftigt i Sverige sedan olika styrmedel infördes. Bland annat har skatt på deponerat avfall och deponeringsförordningen med tillhörande föreskrifter lett till att avfall i större utsträckning styrts till annan behandling såsom materialåtervinning, biologisk återvinning (kompostering och rötning) och framförallt energiåtervinning. Detta är i linje med EU:s avfallshierarki i vilken deponering är det minst önskade omhändertagandet av avfall.

Deponering av avfall som beskrivs i 15 kap. miljöbalken är en miljöfarlig verksamhet som kräver miljötillstånd enligt miljöprövningsförordningen. Kraven för anläggande av deponier för avfall som inte utgör gruvavfall framgår i deponeringsförordningen och tillhörande förordningar.

Deponier i en cirkulär ekonomi

I linje med EU:s och nationella ambitioner att nå en cirkulär ekonomi deponeras idag bara en mindre del av avfallet som inte utgör gruvavfall. Istället omhändertas avfallet vid avfallsbehandlings- eller avfallsförbränningsanläggningar. Risker för föroreningar som tidigare främst förknippades med deponering såsom utsläpp av förorenat vatten, skadedjur, nedskräpning eller brand kan i stället uppstå vid avfallsbehandlingen och måste beaktas i samband med miljöprövning av avfallsverksamheter.

Överskottsmassor och restprodukter från byggindustrin, ståltillverkning eller energiproduktion som tidigare har deponerats återvinns idag bland annat i sluttäckningar av avslutade deponier och efterbehandlingar av gamla deponier för att ersätta jungfruliga produkter. Om avfallet är tydligt förorenat måste det säkerställas att återvinningen sker utan påtagliga risker för människors hälsa och miljön.

Deponeringsteknik

Bortsett från vissa undantag såsom förvar i berggrund sker den mesta deponering av avfall i Sverige ovan jord. En effektiv deponering görs på höjden, då det begränsar markbehov och minskar uppkomsten av lakvatten per ton avfall. Marken under deponin, det deponerade avfallet, deponins konstruktionsdelar och den framtida sluttäckningen måste klara stora belastningar. För det krävs kunskap om markens, avfallets och konstruktionsmaterialens geotekniska egenskaper, även i ett förändrat klimat med förändrade nederbördsmönster och grundvattenfluktuationer.

Både under deponins aktiva fas och lång tid efter att alla kontroller har upphört kan lakvattenutsläpp från deponin förorena grund- och ytvatten. Deponier kan utgöra en källa för både icke-organiska och organiska föroreningar, däribland PFAS. En deponi ska enligt deponeringsförordningen anläggas på an sådan plats och ett sådant sätt att riskerna för grund- och ytvatten minimeras. Kunskap om vattentransport i marken till grund- och ytvatten och om markkemin är avgörande för deponins miljöpåverkan på kort och lång sikt för att kunna säkerställa att de enligt deponeringsförordningen nödvändiga barriärer mot föroreningsspridning uppfyller sina funktioner.

Avslutning och efterbehandling

Deponier som är i drift i dag eller som har avslutats efter den 16 juli 2001 omfattas av deponeringsförordningens tekniska krav både under och efter den aktiva deponeringsfasen. Det långsiktiga skyddet av den omgivande miljön baseras på en sluttäckning av deponin som skyddar från kontakt med avfallet, reducerar mängden inträngande vatten och därmed också lakvattenbildningen, samt genom en geologisk barriär som ska utgöra ett långsiktigt skydd mot spridning av föroreningar från deponin. För deponier som avslutats före den 16 juli 2001 finns inga fastställda krav.

En nedlagd deponi - ett komplicerat förorenat område

Även om antalet aktiva deponier för avfall som inte utgör gruvavfall har minskat de senaste årtionden i Sverige så finns de allra flesta nedlagda deponier kvar (dessa kallas ibland för soptippar). På grund av föroreningsinnehållet klassas de som förorenade områden. Förhållandena vid dessa nedlagda deponier brukar skilja sig från dem som råder vid andra typer av förorenade områden på följande sätt:

• Innehållet i en deponi är ofta extremt heterogent. För de flesta gamla deponier saknas uppgifter om vad som har deponerats. I princip kan inga föroreningar i förväg uteslutas.

• En deponi innehåller stora volymer avfall. I många fall är sanering genom att gräva bort avfallet inte möjligt, lämpligt eller ekonomiskt gångbart.

• Även om deponier en gång lades utanför samhällen så kan förutsättningarna på platsen radikalt ändrats och både verksamheter och bo-städer finnas i närheten.

• De flesta nedlagda deponier innehåller relativt mycket organiskt material. Stora delar av det organiska materialet bryts ned. Det kan medföra sättningar som försvårar skyddsåtgärder. Nedbrytningen innebär också att deponigas bildas. Gasen innehåller huvudsakligen metan och koldioxid och kan orsaka kvävning, och i vissa blandningsförhållanden med luft kan gasen vara explosiv. Särskilt på grund av metaninnehållet i deponigas kan nedlagda deponier fortfarande ha en inte obetydlig klimatpåverkan, och det är utmanande att mäta deponigasutsläpp.

• Koncentrationer av föroreningar som kan spridas via lakvattnet avtar långsamt och kan även efter många årtionden påverkar miljön nega-tivt.

• Nedlagda deponier kan utgöra en källa för PFAS-föroreningar.

Byggande på eller nära deponier

Osäkerheter kring föroreningar, stabilitet och deponigas gör att risker med att bygga hus där människor bor eller uppehåller sig på eller nära deponier är svårbedömda. Deponigas kan leta sig utanför deponier i till exempel ledningsgravar eller gasgenomsläpliga jordarter, och det kan ansamlas i dåligt ventilerade utrymmen eller i brunnar långt ifrån deponin. Riskerna kan vara så stora att organiskt material bör schaktas bort, åtminstone under byggnader, och att anslutande ledningar och ledningsgravar bör byggas på ett sådant sätt att gasen inte kan tränga in i byggnaderna. I vissa fall kan avfallet stabiliseras för att minimera eller förhindra bildningen av metangas, till exempel genom cementinblandning eller genom att syresätta avfallet.

Ett särskilt problem är att kunskapen om riskerna och de åtgärder som krävs måste kunna överföras till driftpersonal och entreprenörer vid framtida underhålls- och ändringsarbeten.

Med tanke på ovanstående svårigheter är det ofta olämpligt att bygga på gamla deponier om inte området först åtgärdas till den grad som markanvändningen och/eller den omgivande miljön kräver eller riskerna minimeras till en acceptabel nivå. Byggande av bostäder på en deponi bör i normalfallet undvikas.

Både vind- och solenergianläggningar har byggts på deponier. Eftersom människors exponering för föroreningar och deponigas vid sådana anläggningar kan reduceras till konstruktionen, underhåll och destruktion av anläggningen kan en acceptabel risknivå lättare åstadkommas, och en energianläggning kan vara ett effektivt sätt att utnyttja en avslutad deponi.

Deponering i ett internationellt perspektiv

Globalt är deponering, både kontrollerad och okontrollerad, fortfarande det dominerande omhändertagande av avfall. Det förekommer frekvent att människor försörjer sig genom att sortera ut och sälja vidare material från deponier och även bor på eller vid dem, oftast under farliga och ohygieniska förhållanden.

På merparten av deponierna deponeras även organiskt avfall såsom mat- och trädgårdsavfall. Dessa deponier bidrar på ett betydande sätt till utsläpp av växthusgaser, särskilt på grund av metan i deponigasen som har en kraftigt uppvärmande effekt i atmosfären. Att minska och åtgärda deponigasutsläpp från sådana deponier är ett mycket effektivt sätt att minska utsläpp av växthusgaser.